Maroniterna

 

På den nordvästra sidan av Cypern, inte långt ifrån det turkiska fastlandet, lever en fascinerande och relativt okänd del av historien vidare i den lilla pittoreska byn Kormakitis. Byns och dess innevånares historia sträcker sig århundranden tillbaka och är idag en av de 4 återstående maronitiska byar som finns kvar av vad som en gång uppgick till 72.

Utanför Cypern och den östra delen av Europa är maroniterna föga kända men byn var en gång själva centrat i den maronitiska kulturen på ön. För den som är intresserad av att upptäcka och ta del av något genuint, är det möjligt eftersom maroniterna är ett gästfritt folk som kommer att välkomna dig, inte som en turist eller en besökare, utan som en vän.

Ursprungligen kom deras förfäder till Cypern från Levanten så tidigt som i det 7e århundradet f.Kr. Deras bosättning på ön fortsatte i vågor under mer än sex århundraden. När korsfarar Guy de Lusignan gavs herravälde över Cypern 1192 e.Kr från Richard Lejonhjärta och tempelriddarna, förde han dit maronitiska krigare för att skydda Cyperns kust.

De ungefär sjuttiotvå byarna har genom de många erövringar som gjorts genom århundradena sakta men säkert reducerat dem till först sextio, sedan trettio, ända ner till de fyra som återstår idag. Kormakitis har alltid varit och är fortfarande den mest betydande av de alla i den Maronitiska kulturen och bytte namn till Korucam efter ockuperingen av ön, men båda namnen förekommer i lika hög grad.

Den Ottomanska erövringen 1570 e.Kr ledde till 32.000 Maroniters död och när Turkarna invaderade Cypern 1974, resulterade detta i ytterligare förlust av maronitiska liv vid slaget i Fammagusta. Detta betydde en dödsstöt för dem som grupp och som effektivt förskingrade vad som var kvar av den maronitiska samhället.

Samfundet var inte tvingade att lämna sina byar när ön invaderades och medan några bestämde sig för att stanna kvar i så kallade enklaver, beslöt sig mestadels de yngre för att lämna sina hembyar till förmån för den södra delen av Cypern, där fler arbetstillfällen och bättre utbildning fanns tillgänglig.

Efter öppningen av gränsen 2003 kommer nu många regelbundet över gränsen varje vecka för att delta i söndagsmässan i byns stora stoltet: kyrkan St George. Vidare deltar många aktivt i att återställa husen i byn och det enda hotet mot Maroniterna i dag är assimileringen in i den homogena, Grekisk-Ortodoxa kristna majoriteten i söder.

Även om Grekiska är det dominerande språket, talar de traditionellt en egen variant av en dialekt som härstammar från Arabiskan och som används i deras kyrkas liturgi. Som öst-katoliker i väst-syriska riten, har de full gemenskap med den katolska kyrkan i Rom. Tillägnad sin skyddshelgon, St. George, ligger kyrkan som byns medelpunkt och är unik på så sätt att det är den enda kristna kyrkan i norra delen av Cypern.

De smala gatorna i Kormakitis må vara tysta om du kommer på någon annan dag än en söndag, men är alltid värt ett besök. En vinbar, några restauranger och ett café eller två, är oftast öppna och nyligen också ett museum som tack vare EU-anslag har kunnat byggas och beskriver stolt sin historia för nyfikna besökare. Det finns en liten grupp av nunnor som bor i klostret brevid kyrkan. De hjälper till med att sköta om kyrkan och bistår även prästen, som själv bor i byn.. 

Om kyrkan är stängd när du kommer kan du helt enkelt be om nyckeln från byns gemensamma kaffehus.

 

För mer information, rekommenderar jag följande länkar:

http://www.maronitesofcyprus.com/cgibin/hweb?-A=781&-V=villages

http://tystafotstegikormakitis.wordpress.com

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.